bodies with tinnitus

Så trött var jag igår att jag inte orkade se Yeah yeah yeahs på mölleplatsen framåt kvällskvisten. Man fick nöja sig med en stunds studsande fjunis på stortorget innan man gav upp och åkte hem. PA-anläggningen som hängde tre meter från mina öron tyckte att en kvart räckte. Det var femton klatschiga minuter med gladprogrammerade rytmer och refränger som exalterade flickorna omkring mig lite. Scenen var förresten som en representation av publikhavet ... publiksjön ... publiken. De unga hoppade omkring längst fram och de gamla (exklusive mig) höll sig i bakgrunden. Det är bäst så. Släpp fram den yngre generationen, det är mitt motto. Jag myntade det i Verdun och det har hållit sen dess.

And as we wind on down the road

- "Jag har redan länge gått vid din sida."
- "Du spelar ju schack, inte sant?"

Sydsvenskans orädde reporter följer liekvinnan längs en smal väg en stund och ställer många frågor om liv och död och sällskapsspel. Fast jag kan avslöja redan nu att fokus läggs på slåttring av våtmarker. Ni kan läsa allt i tidningen efter detta.

Sålunda talade Alf

Valupptakt tjugohundrasex. Politiker kommer ut i ljuset för att uppvakta sina väljare i några veckor, innan ansträngningen får dem att retirera och hibernera tillsammans i fyra år. Alf Svensson steg ner från bergen, bärandes budskap till framtiden i en portfölj med en liten etikett hängandes från handtaget i ett snöre. Har ni ändå inte hört att regeringen är röd?

De nya moderaterna

Moderaterna passade på att prata ganska mycket när de ändå hade folket på mindre än en armlängds avstånd. Min självbild fick sig en törn när jag med ytlig precision gled bort från vad han försökte kommunicera med ord och resonemang, för att istället fokusera på ett betydligt mer personligt uttryck baserat på visuella markörer.

Vänsterblocket

Socialdemokraternas och miljöpartiets representanter syntes konferera över hur de bäst skulle mota alliansen i grind. Till mitt stora förtret kunde jag inte stanna och utröna vad de kom fram till. Solen sken bara allt vackrare och man hamnade till slut på en fotbollsmatch i Rosengård istället.

De 11 bästaste filmerna

~ någonsin ~

1. Dr Strangelove ... (Kubrick, 1964)
2. Blade Runner (Scott, 1982)
3. Brazil (Gilliam, 1985)
4. Stalker (Tarkovskij, 1979)
5. Apocalypse Now (Coppola, 1979)
6. 2001: A Space ... (Kubrick, 1968)
7. Citizen Kane (Welles, 1941)
8. Casablanca (Curtiz, 1942)
9. Fight Club (Fincher, 1999)
10. Persona (Bergman, 1966)
11. Manhattan (Allen, 1979)

Här är listan. Bakom den finns inga filmkritiker från Cahiers du cinéma, ingen nestor från Sight & Sound eller Times eller DN. Här finns bara en ganska ung internationell grupp filmnördar på internet. Först nominerade de ett stort antal filmer i olika kategorier. De nominerade filmerna blev till några dussin alternativ att rösta på. När allt var färdigt ville fler filmnördar rösta. Då anordnades en utslagningstävling bland de bäst placerade filmerna från omröstningen. Detta är det slutgiltiga resultatet i klassen 'filmkonstens zenit'. För det här året.

I drakarnas rike

Hennes mamma fyllde jämnt härförleden. Vi satt och spånade på vad vi skulle göra för henne då. Jag föreslog drakflygning. Då fick jag en hård smäll, för hon vet vad jag egentligen menar när jag säger såna saker. Hon tycker inte om när jag talar om hennes mamma på det viset. Insinuationer till trots fastnade vi för draksurfning med instruktör. Hennes mamma blev överförtjust. Det är gott om krut av något slag i henne. "Det här passar dig som handen i handsken" sa jag hjärtligt till henne. Hon har inte lärt sig att läsa mellan raderna än. Här har den kära kvinnan lämnat havet och gör en ärligt talat imponerande seglats längs stranden. Ingen kom till skada.