Jag har varit rent löjligt trött i det tunga vädret i sommar. Sliten är också dynan som katten vilar på, liksom det lilla husdjuret självt efter tre dygns kattståhej. Orden i vågrät sju och åtta skall alltså vara Jävla Kattjävel.
En natt som alla andra. Ingen kan sova, inte heller jag. Men istället för att ta ett krampaktigt grepp om en bok för att besvärja den goda sömnens glömska tog jag kameran med mig ut i gränslandet. De flesta undviker att gå ut på natten. Ingen vill se hur infernot hela tiden kommer närmare. Men det är svårt att ignorera när ljuden från andra sidan tränger sig på. Jag hade kunnat ge vad som helst för att höra fåglar sjunga igen. Eller lekande barn. Eller skränande ungdomar med för mycket innanför västen. Vad som helst utom det där förbannade ljudet. Jag tog en bild och gick hem för att sova i några timmar.
När vi vaknar är allt normalt, bortsett från tystnaden. Djuren är fortfarande borta och ingen gör något väsen av sig längre. Det är apatin som stämmer ur att alla vet att drömmarna återkommer inatt. Det är apatin som stämmer ur att ingen vet vad som är verkligt längre. Men en människa kan vänja sig vid vad som helst och till slut blir även det mest febriga vansinne normalt. När det händer skall jag öppna en Pizza Hut franchise på Lilla Fiskaregatan.
